Goofys aka. Lisas Blogg

När jag har haft mina downperioder så har de oftat kretsat kring tankar om hur meningslöst livet egentligen är... Vi lever typ 70, 80, 90 år om vi har tur/otur?  Och sjuuuukt stor del av "alla" dessa år kretsar kring planeringen och uppbyggnaden av ett liv tillsammans med någon annan, uppbyggnaden av ett liv med "bra" utbildning som ska leda till ett "bra" jobb, uppbyggnaden av ett liv med en "perfekt" kropp som man kan känna sig nöjd med... Är det bara det livet går ut på?

När jag idag funderar på allt det här så känner mig inte särskilt down... Jag orkar helt enkelt inte hålla på och vara hysterisk över något som ändå inte kommer vara länge. Jag menar vi ska ju ändå dö sen? Varför plåga sig själv med massa tvång om att göra ditt och datt? Waow vad några kommer tycka att jag låter negativ men det är jag inte, tvärtom!

Okej så varför ska jag då ändra min kost och börja träna mer? Det har aldrig varit, och kommer aldrig vara strävan mot att få den "perfekta" kroppen. Jag har sällan/aldrig jämfört mig med någon annan och tänkt att så ska jag minsann se ut. Nej jag har kommit på att JAG mår bättre både fysiskt och psykiskt av att röra på mig. Mer energi, mer ork, bättre koncentration, ingen huvudvärk, och dessutom rensar man tankarna när man är rör sig, eller JAG gör det i alla fall..

Visst jag kan ibland undra var mannen jag ska dela resten av mitt liv med finns... Men varför ska mitt liv kretsa kring det? Varför ska allting handla om att hitta en man, bilda familj, leva lyckligt och sen dö? För att det alltid varit så? För att det är det som krävs för att man ska må bra? Jag tror inte att det är strävan vi föds med, utan vi får den från vår omvärld, vi lär oss från början att det är detta som livet handlar om... Jag vägrar tro att det är den viktigaste biten vi behöver för att må bra! Jag känner mig lycklig och glad idag, utan pojkvän och utan ett mål som säger att det är en pojkvän jag ska ha.

Livet är för kort för att hetsa kring faktorer som i slutändan får en att må dåligt. Självklart har jag och kommer själv hetsa kring saker för att det är så människan fungerar. Det gäller bara att hitta de positiva sakerna i nuet, det som vi faktiskt har och jobba på det. Livet är för kort för att tänka "what if", både när det gäller det som var och när det gäller det som komma skall. Man gör ett val, som känns bäst just i den stunden då man gör valet. Ibland blir det inte som tänkt sig vilket kan vara positivt ibland och negativt ibland. Ibland blir det som man tänkt sig viket kan vara positivt ibland och negativt ibland. Det enda man säkert vet är att valet man gjorde kändes bäst just då och därför finns det egentligen ingen mening med att förbanna sig själv och ångra sig, man kan ändå inte göra om det. En annan sak som är säkert är att man lärt sig något nytt, om sig själv, om andra, om livet. Med den nya kunskapen gör man nya val och någon gång måste det ju bli rätt?

I alla fall, då jag startade detta inlägg funderade jag mest på om det är värt att lägga ner så mycket tid på att må dåligt, att ha ångest, att vara hysterisk, att vara ledsen, arg, förbannad, orolig? Jag kommer säkerligen att vara hysterisk, arg, ledsen och förvirrad många gånder i mitt liv, MEN jag kommer aldrig att förstå mig på det, ALDRIG!

Just nu mår jag som sagt bra, känner mig som en solstråle (?) varje dag! :P Och jag försöker verkligen att inte vara så negativ, utan fokusera på det bra. Jag önskar mest av allt att mina kära vänner (med speciellt fokus på en) ska kunna få chansen att göra samma sak. För även om jag är glad, så blir jag ledsen när de jag håller varmt om hjärtat inte mår bra och det är jobbigt att jag inte kan vara en superhjälte som bara blåser bort alla deras problem. Varför kan jag inte blåsa bort problemen? Jo, för att problemen består till 99% av ovanstående hysterier jag nyss diskuterat. Man har en strävan att uppnå allt detta och det verkar jävligt svårt att ändra på denna nedrans strävan. Och tyvärr så är det oftast bara en själv som kan lösa "problemen".

Nej nu vet jag inte riktigt, har skrivit en massa nu och jag har ingen aning om det är begripligt överhuvudtaget! Kanske dags för sängen så att man är laddad till tusen inför bröllopet imorrn!


Seee Yaaa!