Goofys aka. Lisas Blogg

Ganska exakt för ett år sedan var jag inne i en depression... Då var jag inte stark nog att hålla emot, och folk runt omkring mig förstod att något var fel. Så pinsamt det var, att jag under mina första veckors praktik lät barnen på förskolan lida på grund av min egna problem. Eller led gjorde de väl inte, inte visste de att jag mådde dåligt, men jag var inte den person, den pedagogiska och engagerade personen som jag vet finns inom mig...

Nu, idag, ett år senare, känner jag att jag är på väg dit igen. Att jag snart inte längre kan hålla emot... Jag säger att jag är sjuk, har ont i magen, att jag inte kan komma idag eftersom jag haft en sömnlös natt.. Allt stämmer, men jag vill inte vara den personen. Jag hatar att vara så här. Jag hatar att må så här. Jag hatar att det bara kommer över mig från ingenstans. Jag hatar att det blir så här nu när det verkligen inte behöver vara så här. Vad är det som är fel? Är det samma saker som återkommer varje gång jag mår så här? Jag vet inte, för jag vågar inte känna efter. Jag vill inte känna efter för vem vet vad som kan hända då?

Jag skriver för att det är lättare för mig att skriva än att säga. Jag skriver för förståelse. Jag skriver för att undvika en explosion. Nu vet jag att jag inte bär på det för mig själv, vilket gör det lättare, för då slipper jag prata om det. Jag funderade på att inte publicera men sen kom jag på vad jag sagt till min kära vän när hon kände som mig. "Det spelar ingen roll vem du pratar med, bara du pratar med någon. Och för mig som vän kommer det aldrig kännas som att du tynger mig med dina problem".

Said and done! Nu släpper vi detta. Det är i denna stund släckt i min lägenhet, musiken är på högsta volym, msn är nedstängt och mobilen är på ljudlös.

Min tid för mig själv... Inga måsten exicesterar. I alla fall inte just nu.. Kanske om 3-4 timmar när jag måste planera det sista inför torsdag och fredag (magsår)..  

Tills dess är det jag, för mig själv, i mörkret, under täcket...