Goofys aka. Lisas Blogg

De två tidigare inläggen har handlat om min verklighet, detta inlägg handlar därför om min flykt därifrån!

  


Band Aid - Do they know it's christmas?

It's Christmastime
There's no need to be afraid
At Christmastime, we let in light and we banish shade
And in our world of plenty we can spread a smile of joy
Throw your arms around the world at Christmastime

But say a prayer

Pray for the other ones
At Christmastime it's hard, but when you're having fun
There's a world outside your window
And it's a world of dread and fear
Where the only water flowing is the bitter sting of tears
And the Christmas bells that ring there are the clanging
chimes of doom
Well tonight thank God it's them instead of you

And there won't be snow in Africa this Christmastime
The greatest gift they'll get this year is life
(Oooh) Where nothing ever grows
No rain nor rivers flow
Do they know it's Christmastime at all?

(Here's to you) raise a glass for everyone
(Here's to them) underneath that burning sun
Do they know it's Christmastime at all?

Feed the world
Feed the world

Feed the world

Let them know it's Christmastime again

Feed the world
Let them know it's Christmastime again


Efter att ha legat i mörkret en stund kom jag fram till att det inte skulle hjälpa så mycket... Sååå jag rotade fram min älskade julskiva och lyssnade på Band Aid, den finaste som någonsin gjorts. Trots dess text så kan jag inte låta bli att känna mig glad eftersom låten har följt mig i alla år och jag har så många fina minnen till den. Jag är ju trots allt en sucker för jul!

Samtidigt som jag lyssnade på den låten och andra jullåtar pysslade jag, jag gjorde julkort... Jag flydde min verklighet och såg jullandskapet framför mig, jag såg in i låtarnas värld. Jag såg min kommande jul tillsammans med min familj i en stuga i fjällen... Jag var lycklig...



Helt plötsligt ringer det på dörren, och igen och igen ringer det... Jag listar snabbt ut att det är världens finaste Sponge som står där utanför...  Med sig har hon ett stooooort leende och en stooooor cola! Och det var precis vad jag behövde!
Vi har pratat om allt mellan himmel och jord, tror inte att nått ämne gick oss förbi. Härligt! Det betyder väldigt för mig ska du veta. Medan vi satt där o pratade fick jag ett mess av sötaste Hanna, och även till henne känner jag så otroligt starka känslor.


Men hur mycket jag än lyckades fly, och hur lycklig jag än kände mig.. Så sitter jag nu här, ensam, med mina måsten.. Jag måste planera, jag måste sova, jag måste till praktiken imorrn.. Varför känner jag att det är måsten? Borde jag inte se det som positivt.. För en vecka sen var jag sketans nöjd med läget...