Time, is all we have.
Sen när är det mitten av november?
För inte så länge sen var det 31 maj och vi hade precis gjort terminens sista tenta. Vi hade sommarlov. Vi firade tillsammans och det kändes lite vemodigt att ha roligt och vara glada när vi visste att det var sista kvällen innan vi flög iväg åt olika håll.. Men vi visste att vi snart skulle vara tillsammans igen och njöt av att veta att vi hade en hel sommar framför oss! Juni sprang iväg, Juli kom och seglade förbi. Sen blev det Augusti och vi började närma oss terminstart.. Jag hade tre veckor på mig att ha sommarlov.. Jag hann göra massvis! Men jag kände mig aldrig ledig.
Faktum är att det känns som om det var igår som vi började skolan igen. Som om det var igår sommaren och ledigheten tog slut. Men det var det inte. Det var 2 och ½ månad sen... Och vad har jag hunnit göra? Jag hinner knappt göra nått, samtidigt som jag gör en massa...
Jag väntar fortfarande på att få vara ledig. Ledig tillsammans med sommaren. Kanske är det därför som jag är så förvånad över det kyliga vädret och säger "Jag fattar inte hur det redan kan vara så jäävla kallt!" Jag börjar förstå att det är november nu. Jag har insett att det om en månad är Lucia och om en och ½ månad är det Januari 2009, ett år kvar till min kära examen...
Det finns så otroligt mycket som jag vill hinna med, men som jag inte kan. Det finns så otroligt många människor som jag vill spendera min tid med, men det finns ingen tid kvar. Det är omöjligt! Det handlar om att prioritera. Kanske prioriterar jag fel saker... Eller jag prioriterar egentligen ingenting för tillfället. Det finns en massa saker som jag borde göra, som jag inte gör, bagateller egentligen. Men det är bagateller som tynger ner mig. Jag borde verkligen plugga.. Men all min ork, all min motivation, mitt engagemang är som bort blåst. Och hur mycket jag än försöker så kan jag inte hitta dem! Om en och ½ månad är det Januari 2009, ett år kvar till min kära examen...
Jag vill vara ledig. Jag orkar inte mer. Jag behöver en paus eller egentligen bara mer tid. Hatar att stressa men nu när jag startat kan jag inte sluta..
Vetskapen om hur mycket jag har att göra får mig att må dåligt. Jag vet nog varför jag har ont i magen.. Det är psykiskt. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Jag vet inte ens om jag vill fortsätta... "Det är bara att bita ihop" är en mening som jag ofta tar till, och det är väl dags att jag ser till att lyssna på mig själv. Det är dags för mig att rycka upp mig. Jag vet bara inte var jag ska börja... Det är mycket lättare att bara skita i det, krypa ner under täcket o stanna där... Får göra en halvtaskig planering till imorrn, överleva de två sista dagarna på praktiken, som jag inte tycker är roligt längre. Jag vill inte vara där mer. Jag vill vara ledig! Om en och ½ månad är det Januari 2009, ett år kvar till min kära examen...
Jag lever för min lediga tid, allt annat är pest. Har vi en ledig dag från skolan då är jag ledig, fast att jag haft en massa att göra. Jag borde ha läst minst tio böcker denna termin och jag har läst sammanlagt en halv om räknar bort barnlitteraturen. Det är inte alls så jag brukar vara, och jag avskyr att göra så, men jag ser inte meningen med att läsa om jag istället kan vara ledig. Om jag istället kan sitta och panikläsa en kväll och veta att det är värt det för jag har i alla fall varit ledig.
Det är alltid min tid, jag har bara prioterat fel saker att lägga min tid på... Verkligen inte alla saker... Mysdagar och myskvällar tillsammans med personer jag tycker om är väldigt noga prioriterade saker, och det är de tillfällena som gör att jag kan fly från verkligheten ett tag och bara njuta av stunden. Likaså att få fly verkligheten tillsammans med karaktärerna i oth är inte fel, däremot kan mängden avsnitt per dag diskuteras.. Ett eller två är ok, fem eller sex är inte ok!
Time is all we have, men ändå känns den otillräcklig.
Sen när är det mitten av November?
