Goofys aka. Lisas Blogg

Här sitter jag nyvaken efter en av mina sämsta nätter någonsin.. Eller nu tog jag väl egentligen i lite väl mycket men morgonen har varit fördjävlig i alla fall.

Jag vaknade strax innan fem med värk över allt. Jag gick upp och tvättade ansiktet, proppade i mig två alvedon och drack en liter vatten.. Sen gick jag o la mig och väntade på att pillerna skulle verka vilket de gjorde efter 6 nån gång (sist jag kollade på klockan var hon sex) och jag vaknade vid 9.30 och mådde lika fantastiskt som jag gjorde vid 5, suck! Örat bråkar inte så mycket längre utan nu är det mer febervärk i hela kroppen och dunkande huvud utan värk...


(Gammal bild, på en sjuk Lisa i somras som fick stanna hemma från sommarjobbet)

Jag kan alltså utan en doktors hjälp ställa diagnosen att jag inte är så frisk som man skulle kunna önska. Men jag måste nog ändå ta mig till skolan vid 13 och vara där ett par timmar och lyssna på vår, hur ska jag beskriva henne, mycket karismatiska föreläsare. Känns onödigt att ligga hemma och tycka synd om mig själv hela dagen när jag kan träffa några tjejer som kan tycka lite synd om mig också.. Dessutom kan vi ju få lite värdefull information till vad som ska tänkas på när vi skriver hemtentan, som jag inte har börjat på än, har inte ens läst de två böckerna vi ska läsa och jämföra, suck!




Varför måste jag (och väldigt många andra) analysera allt in i minsta lilla detalj? Det tär på mig. Jag tolkar allt. Är jag trött, glad, frisk och på allmänt bra humör tolkas det mesta positivt utifrån mina behov men när jag är trött, lessen, sjuk och på allmänt kasst humör tolkas det mesta negativt. Det värsta är att man egentligen inte kan veta. Eller jo det kan man ju om man ställer frågor och försäker ta reda på lite själv, men jag är för feg. Jag vågar ju knappt analysera, tolka och sätta ord på det jag känner och gör..

I söndes kollade jag på Sex and the city-filmen och jag lipade som ett barn samtdigt som jag skrattade som en besatt. Känns jävligt skumt att göra det när man e själv men jag kunde inte hjälpa det. När jag lipade som värst så sa jag för mig själv att jag antagligen inte lipade på grund av filmen, den hjälpte mig bara att släppa loss lite..


Usch vad ni ställde till det för mig tjejer!!


Va? Varför jag lipade?  Ja hade jag vetat det så hade jag varit glad.. Men nej, jag vet inte. Det bara kom och det vägrade försvinna.


Nej nu blev det ett lite väl långt inlägg här.. Nu får det vara nog!

Seee Yaaa!