I need you now, forever
Dag 2 avklarad, bara 42 kvar. Det kommer gå fort!
85% av tiden på kyrkogården går åt till att tänka på min underbara Andreas och det vi har ihop, och det vi kommer få! 5% går åt till att tänka på mina nära och kära och hur de har det. 10% av tiden går åt till att läsa på alla gravstenar och fundera över hur deras liv varit. Där finns par som ligger i samma grav, barn som dött alldeles för tidigt. Oftast har den ena av makarna dött 10-20 år senare än sin partner och jag funderar kring hur det har varit. Att leva 20 år utan den man älskat och delat hela sitt liv med.
Jag blir mer och mer övertygad om att jag ska dö "ung", före "alla" andra. Förutom det faktum att slippa gå igenom flertalet fler sorger och det faktum att bli gammal och rynkig så kom jag idag till en ny insikt. Tänk om jag och Andreas kommer att spendera hela av vårt resterande liv ihop, vilket innebär att det handlar om 50-60 år. Hur fan ska jag kunna leva vidare om han dör? Han som jag gett hela mitt liv och hela mitt hjärta? Jag menar saknaden nu är en sak, visst den är väldigt jobbig ibland men jag vet ju att jag kommer träffa honom snart, men när han ärdöd... Då finns saknaden där alltid och den försvinner inte förrän jag själv grävs ner i det kalla mörka. Usch och fy! Bara tanken på det gör mig gråtfärdig. Inte är det konstigt att gamla människor som förlorar sin älskade dör ganska snart efter. De dör av sorg, depression och saknad. Är det ett liv för mig? Nej tack! Max 40 har jag sagt, sen går det utför!
I alla fall... Det är bara dag två på jobbet och jag har redan färgskiftningar på grund av sol och handskr, hur ska detta sluta?!
Snyggt va?
Innan jag slutar blogga för idag så måste jag vissa hur tjusigt kykskåpet blev i helgen!
Är det inte fina så säg!
Nej nu ska jag slappa två timmar i soffan, sen läsa en stund och senast halvtio ska en sjukt trött Goofy sova!
Undrar just vilka insikter som kommer att slå till imorrn. Spännande! (kan bli jobbigt dock, men har man tid för sig själv bland döingar så har man!)
85% av tiden på kyrkogården går åt till att tänka på min underbara Andreas och det vi har ihop, och det vi kommer få! 5% går åt till att tänka på mina nära och kära och hur de har det. 10% av tiden går åt till att läsa på alla gravstenar och fundera över hur deras liv varit. Där finns par som ligger i samma grav, barn som dött alldeles för tidigt. Oftast har den ena av makarna dött 10-20 år senare än sin partner och jag funderar kring hur det har varit. Att leva 20 år utan den man älskat och delat hela sitt liv med.
Jag blir mer och mer övertygad om att jag ska dö "ung", före "alla" andra. Förutom det faktum att slippa gå igenom flertalet fler sorger och det faktum att bli gammal och rynkig så kom jag idag till en ny insikt. Tänk om jag och Andreas kommer att spendera hela av vårt resterande liv ihop, vilket innebär att det handlar om 50-60 år. Hur fan ska jag kunna leva vidare om han dör? Han som jag gett hela mitt liv och hela mitt hjärta? Jag menar saknaden nu är en sak, visst den är väldigt jobbig ibland men jag vet ju att jag kommer träffa honom snart, men när han är
I alla fall... Det är bara dag två på jobbet och jag har redan färgskiftningar på grund av sol och handskr, hur ska detta sluta?!
Snyggt va?
Innan jag slutar blogga för idag så måste jag vissa hur tjusigt kykskåpet blev i helgen!
Är det inte fina så säg!
Nej nu ska jag slappa två timmar i soffan, sen läsa en stund och senast halvtio ska en sjukt trött Goofy sova!
Undrar just vilka insikter som kommer att slå till imorrn. Spännande! (kan bli jobbigt dock, men har man tid för sig själv bland döingar så har man!)
Kommentarer
Det var jag som skrev: Kristina
Glad midsommar, kusin!! Kram
Det var jag som skrev: Hanna
Puss från malmö :D
Trackback
