She's a maniac!
Alltså jag har lite problem med det här med telefonsamtal. Och jag är fruktansvärt rädd för döden, att någon i min närher ska dö. Detta i kombination fungerar inte alls för mig...
Ofta när mina föräldrar ringt mig och jag missat att svara får jag sjukt ont i magen. Jag tror direkt när de ringer att de ska berätta något hemskt, att någon ligger på sjukhus eller har dött (främst mormor och morfar). Självklart har det inte hänt någon utan de vill ju bara veta hur det är med deras dotter..
Men idag var det annorlunda. Idag 10.23 ringer det på min mobil. Jag har precis gått in i föreläsningssalen efter en rast. Jag ser att det mamma o pappas hemnummer. Jag säger några gånger högt "detta är inte OK detta är inte OK!". Det börjar snurra i mitt huvud och magen gör sketans ont...
Jag ringer upp och mamma svarar glatt. Hon frågar hur det är med mig och om jag är skolan. Jag svarar kort och väntar otåligt på den dåliga nyheten. Mamma berättar att mormor och morfar ska komma ner i helgen och hon undrar om jag också ska hem.
..... Då brister jag ut i gråt. Jag säger till mamma: "Jag har ju sagt åt er att inte ringa mig sådär!!". Mamma säger åt mig att jag är tramsig. Det har hänt flera gånger att jag sagt åt dem att ringa mig för jag mår dåligt när de ringer oförberett! Men jag kan verkligen inte hjälpa det. Det stämde verkligen inte att någon kunde ringa från hemnumret kl. 10.23 på en fredag! Jag lipar en stund, pratar och lugnar mig med mamma. Sen går jag tillbaka till föreläsningen.
Alltså är det ingen som förstår mitt beteende? Jag har bara varit med om två dödsfall, farmor när jag var åtta och farfar när jag var 20. Jag har blivit helt förstörd båda gångerna och jag orkar verkligen inte med att leva med en sån smärta igen! Därför blir jag hysterisk... När farmor hade dött så sa jag att jag ville dö före alla andra för jag tyckte det var så jobbigt. Men det var tydligen inte OK för vad kunde vara värre än att förlora sitt barn? Jag brukade och brukar fortfarande kontra med att vad kan värre än att förlora sin älskade farmor, farfar, mormor,morfar och sist men inte minst sin mamma och pappa (och en massa andra)? Som man levt hela sitt liv med? Som alltid funnits där för en och älskat en oavsett vad? Vad kan vara värre än åter och åter igen känna denna frukstansvärda lidelse?
Nåja, jag släpper det nu! Snart kommer Andreas hit och vi ska bara mysa en himlans massa!
Och imorrn blir det till att supa bort alla bekymmer!
Seee Yaaa!
Ofta när mina föräldrar ringt mig och jag missat att svara får jag sjukt ont i magen. Jag tror direkt när de ringer att de ska berätta något hemskt, att någon ligger på sjukhus eller har dött (främst mormor och morfar). Självklart har det inte hänt någon utan de vill ju bara veta hur det är med deras dotter..
Men idag var det annorlunda. Idag 10.23 ringer det på min mobil. Jag har precis gått in i föreläsningssalen efter en rast. Jag ser att det mamma o pappas hemnummer. Jag säger några gånger högt "detta är inte OK detta är inte OK!". Det börjar snurra i mitt huvud och magen gör sketans ont...
Jag ringer upp och mamma svarar glatt. Hon frågar hur det är med mig och om jag är skolan. Jag svarar kort och väntar otåligt på den dåliga nyheten. Mamma berättar att mormor och morfar ska komma ner i helgen och hon undrar om jag också ska hem.
..... Då brister jag ut i gråt. Jag säger till mamma: "Jag har ju sagt åt er att inte ringa mig sådär!!". Mamma säger åt mig att jag är tramsig. Det har hänt flera gånger att jag sagt åt dem att ringa mig för jag mår dåligt när de ringer oförberett! Men jag kan verkligen inte hjälpa det. Det stämde verkligen inte att någon kunde ringa från hemnumret kl. 10.23 på en fredag! Jag lipar en stund, pratar och lugnar mig med mamma. Sen går jag tillbaka till föreläsningen.
Alltså är det ingen som förstår mitt beteende? Jag har bara varit med om två dödsfall, farmor när jag var åtta och farfar när jag var 20. Jag har blivit helt förstörd båda gångerna och jag orkar verkligen inte med att leva med en sån smärta igen! Därför blir jag hysterisk... När farmor hade dött så sa jag att jag ville dö före alla andra för jag tyckte det var så jobbigt. Men det var tydligen inte OK för vad kunde vara värre än att förlora sitt barn? Jag brukade och brukar fortfarande kontra med att vad kan värre än att förlora sin älskade farmor, farfar, mormor,morfar och sist men inte minst sin mamma och pappa (och en massa andra)? Som man levt hela sitt liv med? Som alltid funnits där för en och älskat en oavsett vad? Vad kan vara värre än åter och åter igen känna denna frukstansvärda lidelse?
Nåja, jag släpper det nu! Snart kommer Andreas hit och vi ska bara mysa en himlans massa!
Och imorrn blir det till att supa bort alla bekymmer!
Seee Yaaa!
Kommentarer
Trackback
